Lite smått & gott...

Storstadspuls och cykelbud

En politiker vid namn Jacob Haugård i Köpenhamn hade sitt sätt att bli hörd. Om KBH-borna röstade på honom, lovade han nämligen att det skulle bli medvind på cykelstigarna.

Hur mycket Haugård än lovar, så öser regnet ner och vinden känns som en iskall stormby när den tar en sväng in under kjolen. Det är grått, trist och slask överallt. Vad gör man då, när man är klädd i kjol, högklackade skor och nylonstrumpor?

Man gör oftast inte som andra Köpenhamnare, nämligen klär sig väl och hoppar hurtfriskt på sin cykel. Utan som bekväm, praktisk, förutseende svensk, tar man bilen om vädrets makter är emot en.

Även om storstadens alla gator inte är bekanta, hittar man oftast förr eller senare rätt. Bara man vet var Rådhusplatsen, Norreport och Kongens Nytorv är, men ibland hjälper inte ens det...

- Jäklar, enkelriktat. Här får jag inte köra. En snabb U-sväng runt och tillbaka.

BANG!!! Smällen hörs ljudligt och skrällande i plåten. Jag, det vill säga, den Mazdakörande, felsvängande, virriga, vilsna, stressade, svenskan skriker rakt ut.

- Oh, förlåt mig! Slog du dig? Jag såg dig inte.

(Idiotfråga, klart han slog sig.)

Det svart och gröna cykelbudet i åtsmitande cykelkläder ligger utfläkt över Mazdans vitlackerade motorhuv.

Den tillfälligt mänskligt motorhuvsbeklädda bilen fick en ordentlig smäll och tankarna går till eventuella skador, självrisk och försäkringsbolag. Viftar snabbt bort funderingarna på detta, då en människa ligger utslagen, i något som liknar en föda barn ställning, på min motorhuv.

”De Grøne Bud” står det med stora gröna bokstäver på tröjan och då Tuborg är sponsor står även detta välkända namn på kläderna. Han är så upptagen med sin ömmande handled att han inte märker att de åtsmitande cykelbyxorna slitits sönder. Han har ljusblå kalsonger med y-front noterades skarpsinnt, innan blicken glider vidare till det blottade muskulösa låret med röda skrapsår på.

- Kan jag hjälpa dig, kvider jag leende med darrande röst, samtidigt som jag öppnar bildörren för att kliva ut.

- Åh nej, kør vek, mumlar han matt, då jag skrapar i hans mountinbike som ligger utanför min synvinkel och förstås framför bildörren.

- Jag såg dig inte, upprepar jag samtidigt som jag drar tillbaka mitt ben in i bilen och stänger kvickt dörren. Med fönsterrutan fortfarande nere, frågar jag åter igen om han är okej?

Cykelbudet nickar och viftar åt mig att fortsätta min U-sväng och köra där ifrån. Jag gör tacksamt som han befaller.

En gul Ht-buss stannar irriterat och låter mig svänga runt. En kvinna på trottoaren stirrar illasinnat och jag piper iväg runt hörnet, förbi Scala, Palace och biograferna i snabb fart. Jag kör ner Vesterbrogade, men hinner inte långt då chocken kommer. Jag svänger vänster på Gasværksvej och stannar bilen. Tittar mig lite skakat omkring och försöker för första gången, på de två månader jag bott här, att följa med i storstadspulsen.

Jag söker efter den puls som får en att förstå och acceptera huvudstaden för vad den är. Den puls som får en att accelerera från 0-60 km/h förbi Rådhusplatsen och älska det. Får en att följa med strömmen och inte hetsa för att man sitter mitt i en korsning i rusningstrafiken. Ta en cigg och varva ner eller bara luta sig tillbaka och andas lugnt. Ingen annan kan köra, så vad gör det att det kommer bilar från alla håll?

Jag fann pulsen den dagen jag körde ner ett cykelbud...

Haraldsdotter©KBH/06

Reaktioner på en kropp

Det är en docka, någon jävlas med mig. Helt klart är det en docka, tänker jag.

Denna första soliga dag efter allt snöande och stormande, är ljuvlig. Livet i småbåtshamnen Lynetten har inte riktigt vaknat till liv, denna lördags förmiddag. Stormen har bedarrat och jag är här för att undersöka båtpresenningen som är totalt sönderblåst. Jag kisar mot solen och studerar en båt som är på väg till Malmö.

Jag går en promenad och njuter av den kalla, klara luften och solen. Havet ser kallt men ändå inbjudande ut, då det kristallklart ligger stilla och rofyllt. Man kan för en gångs skull se botten och det som i vanliga fall ligger väl gömt där nere. Det är här och nu det händer.

Mannen ligger med ryggen mot mig så jag kan inte se hans ansikte. Det enda köttsliga man ser är en hand. Den är vit, för vit för att vara mänsklig, tycker jag. Det är därför jag står så lugnt och tittar, på vad jag tror är en docka i havet. Det tar flera minuter innan jag över huvudtaget tänker tanken, att det kan vara en före detta levande människa.

När tanken till slut slår mig börjar jag studera kroppen närmare.

Jo, de där jeansen sitter lite för välformat runt benen för att vara en docka. Den där handen är i och för sig vit, men det har man ju hört, att lik blir vita. Varför skulle någon göra sig besvär att klä en docka i jeans, gummistövlar, tjock jacka och mössa? Det bara måste vara ett riktigt lik, tänker jag.

Då slår det mig.

Fan, jag som alltid har kameran med mig. Varför glömde jag den idag?

Tanken ger mig först en chock. Vilken gam jag är som tänker så. Skulle jag verkligen kunna ta en bild av mannen och försöka sälja den till Köpenhamns kvällstidning B.T.?

Ja, faktiskt.

Jag inser ganska snabbt att eftersom jag inte kan se ansiktet på mannen, ger han mig heller inga känslor som är förknippade med sorg eller minsta lilla ruggighet.

Jag kallar på en man jag ser uppe på land och han blir både chockad och svårt medtagen över synen.

- Stannar du här medan jag ringer 112?

- Varför det? Han lär väl inte gå någonstans, sa jag och nickar mot liket.

- Va?

Jag tiger ögonblickligen, då jag förstår att det var förbannat onödigt sagt.

Mannen skakar på huvudet, medan han går iväg för att ringa. Jag bestämmer mig ändå för att fortsätta min promenad tills polisen kommer.

När jag återkommer, är liket redan uppdraget ur vattnet. Jag redogör för polisen och går sedan till bilen. Jag är hungrig på Köpenhamns godaste Shawarma. Jag kör in till Ströget, parkerar och går till höger efter Illum. Ganska snart på vänster sida sätter jag mig ner och äter min Shawarma med vitlöksdressing och dricker en Coca-Cola.

Att finna lik är ingenting man gör varje dag precis och hur man reagerar är och förblir oupptäckt tills den dag det händer. Jag e-mailade min väninna i Malmö på måndagen och berättade vad jag upplevt och hur jag reagerat. Hon mailade tillbaka två timmar senare och berättade att de suttit och haft vilda diskussioner på redaktionen, om hur de reagerat. En hade förmodligen inte kunnat sova på en vecka. En annan hade säkert haft fruktansvärda mardrömmar. Några stycken hade faktiskt sett lik och vissa tyckte inte det var något märkvärdigt alls, för lik fick ju fiskarna upp i sina garn titt som tätt.

Hur man reagerar på att plötsligt se ett lik kan man inte veta i förväg, endast ha vilda spekulationer om.

Vi diskuterar gärna hur vi hade reagerat, samtidigt som förmodligen övervägande av befolkningen, helst aldrig vill se ett lik.

Nu vet jag hur jag reagerar på att se ett lik. Jag vet dock fortfarande inte om det var ett normalt beteende eller om jag är en kall jävel?

Haraldsdotter©KBH/04

Måsen Ola

Utdrag från barnboken (1 av 4 böcker)

haraldsdotter © 2007 • Privacy Policy • Terms of Use