|
Skrivarprocessen för Ingens Vila
 Idé
Idén till boken Ingens Vila fick jag för över 10 år sedan. Jag satt och pratade med en äldre dam om hur det var förr. Hon påpekade att livet förr var inte alls bättre som många sade. Hon hade haft ett väldigt hårt, slitsamt liv och arbetat från morgon till sen kväll, dag ut och dag in. Hon hade haft en syster som blivit satt på en båt till Amerika när denna varit 11 år och då frågade jag om den flickan inte blivit väldigt ledsen. -Jovisst, det blev hon säkert, säger den gamla damen, men det brydde man sig inte om på den tiden. Då gjorde man vad föräldrarna sade till en, förklarade hon. Då - denna eftermiddag - kom idén till att jag ville skriva en bok om hur det var förr och att flickan som sattes på båten egentligen hade hur mycket som helst hon ville säga...
Jag besökte den gamla damen flera gånger under några månaders tid för att få så mycket material ur henne som möjligt. Hon pratade som tur var väldigt gärna om sin bakgrund, sina syskon, föräldrar och den halvsyster som blivit satt på en båt till Amerika. Vissa detaljer var viktigare än andra, såsom att hennes far blivit av med en arm i en ridtävling och hur han klarade livet efter det. Men också alla syskon hon hade och att där var en och annan som faktiskt dog om inte i krig så för att de helt enkelt inte ville leva. Dessa berättelser blev starten på min bok som från början faktiskt hette Ingens Otium, men det var för många som frågade var otium betydde så jag bytte till Vila. (Otium = vila efter hårt arbete).
De noteringar som jag gjorde sparade jag på allt från små papperslappar till kollegieblock. Jag hade också en liten proffsig bandspelare som gjorde att jag kunde lyssna om på allt hon sagt. Detta grundmaterial lät jag ligga ett år innan jag på allvar tog tag i det.
Research
När jag väl bestämt mig så kom den sprudlande fantasin , den energi som byggs upp av att få skriva och så var det bara att köra igång, men - riktigt så enkelt var det dock inte. Ha ha...
Efter att grundidén var klar besökte jag gårdar för att inhämta atmosfär och känsla. Kyrkogårdarnas gravstenar för alla gamla namn. Äldre byar och statarlängor för att förstå trångboddhetens dilemma. Biblioteken för att finna krig, utvandring och depression. Ett letande som egentligen aldrig tog slut. Att bland all historia och innehållsrik information kunna välja ut vad som skulle vara med i boken var inte lätt. Det viktiga var att ha så mycket som möjlgt så man kunde plocka till sig vad man ville av det samlade amterialet. Jag pratade med äldre människor som bodde i de trakter jag skrev om. De fick beskriva in i detalj vad som fanns på vissa platser för att jag skulle få ett helhetsintryck. Om du läst boken så kan jag berätta att ett exempel på det är Eslövs järnvägstation.
Under hela boken s tillverkning gjordes research allt eftersom handlingen utspelade sig. Det var många gånger sköna avbrott i skrivandet. Man lånade hem böcker och läste annat. Några vänner till mig skrattade gott när de fann fyra böcker om första världskriget på mitt soffbord. Inte riktigt likt den vanliga litteratur jag läser - men det var spännade och man levde sig in i det för där fanns ett syfte och mål med läsandet. Så fortsatte resaerchen genom hela boken och det var ett evigt farande till biblioteket, men till slut var det mesta på plats.
Skrivarfasen
Redan i detta stadie började jag vända mig till vänner som kunde puscha mig i rätt riktigning. Vara en hjälp på vägen med att läsa, tycka till och reflektera. Nu var jag väldigt noga med att inte vända mig till vänner som "letade" fel. De var inte till någon hjälp alls. Helt klar hade man mängder med stavfel, meningbyggnadsfel och lite annat smått och gott som de som ville kunde hacka ned på. Det var inte det jag var intresserad av att höra, så märkte jag att någon höll på så fick de helt enkelt inte läsa mer. Jag behövde konstruktiv kritik och som tur var hade jag några vänner som klarade av det. Det är nämligen inte så lätt - att ge konstruktiv kritik - vi har lätt för att hitta felen med det samma, men i det stora hela så har de inte så stor betydelse i början. Det är fantasin och skaparglädjen som ska fram och stanna tills den är stabil. Först då är man redo för att "rätta" felen. Nu hade jag turen att min väninna är en riktig paragrafryttare och kan ALLT om hur man skriver. Hon rättade mina texter allt eftersom jag skrev och det med röd penna. Ibland strök hon hela sidor och ibland ansåg hon något var så bra eller spännande att det skulle skrivas mer om. Men hon gjorde det alltid konstruktivt, sa något postivit och förklarade vad jag gjort fel på ett sätt som gjorde att jag ändå kände mig kunnig i det jag gjorde.
När jag skrev hade jag olika faser. Ibland gick det snabbt, ibland trögt och ibland bara stirrade jag på skärmen. Misströsta inte - ta en tur till ett ställe som inspirerar dig eller träffa någon som ger energin du behöver, så löser det sig. Det gjorde det i alla fall för mig när jag letade upp mina energiladdande vänner.
När man var i den effektiva fasen kunde man ibland leva sig in i karaktärerna så mycket så man tyckte de satt i rummet och pratade med en. Mer än en gång gick mina tankar så snabbt så där fanns inte ett ord som var rätt på en hel A4 sida, men det viktiga var att få ner det man tänkte så snabbt som möjligt för man var annars rädd att glömma det. Började man sitta och rätta stavfel mitt i ett stycke när man var inne i en väldigt levande berättelse som hjärnan spottar ur sig skulle i all fall jag rekommendera att skita i stavningen och bara fortsätta. Det kommer ett naturligt slut på den fas man är i och då kan man gå tillbaka i lugn och ro och rätta. Felen går ändå ingenstans.
Ibland när jag skrev grät jag även om det inte handlade om sorg var vissa avsnitt så gripande att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Jag kommer ihåg att jag brukade få pausa, dricka en kopp kaffe och ta en cigg (jag rökte på den tiden - urk!!!). När man sedan läste vad man skrivit så kunde jag mycket väl gråta igen. Då förstod jag att jag skrev från hjärtat.
Avslutet
Att avsluta boken var nog det svåraste jag gjort. Jag grät mig igenom de två sista kapitlen för det var dags att ta farväl. Processen, boken, livet med Aina och hennes familj skulle få ett slut efter 400 sidor, men med ett hopp om att hon ska leva vidare i nästa bok som den starka, intelligenta varelsen hon är och detta gjorde att det inte fanns något annat sätt att avsluta den på...
| 
